Förr var man på jobbet åtta timmar för att det var så det var sagt. Stämpelklocka och mygel med övertid om det var möjligt. Många har fortfarande kvar systemet och givetvis hänger det på vilken yrkesroll vi har om det fyller sin funktion eller inte.Viktigt då, nu pratar jag 80-tal, var framför allt att det skulle se ut som att man alltid hade något att göra. Jag minns mitt första sommarjobb, hur irriterande den ordinarie städpersonalen tyckte det var att vi sommarflickor städade så snabbt. Två mans jobb reducerades till en. Det sabbade deras behagliga tillvaro där allt handlade om att släta ut jobbet på åtta timmar hur lite det än fanns att göra. Det blev många långa städtag i långa halvcirkelrörelser. Byta vatten blev ett halvtimmesprojekt med sömnvarning. Det mesta gick i ultrarapid. Även tiden.
Samma sak på nästa sommarjobb. Jag och min parkarbetarkompis fick klagomål från några gnidna invånare. De hade noterat att det låg två slappa tonåringar och lyssnade på freestyle på lekplatsen istället för att måla staketet runtom. Men vi var redan klara. Chefen hade ett bekymmersamt samtal med oss att vi måste arbeta i lagom takt och ta raster enligt schemat men det var hemskt svårt för oss att begripa logiken i det. Förrän nu. Kanske. Håller på och överväger för fortfarande jobbar jag enligt samma modell, lustfullt i ett svep utan paus med kaffet på skrivbordet. När jag väl pausar kan jag göra det flera dagar i sträck. Det positiva är att det aldrig blir långtråkigt att jobba men det negativa är att behovet av att micropausa och socialisera sig finns hos alla kollegor, den kommer bara inte kl 14.30 utan lite när som helst. Efter ett tag börjar dessutom hjärnan gå trögare och blir allt känsligare mot yttre ljud.
Det finns flera anledningar att pausa, vi vet det så väl men vi måste höra sådant om och om igen. Om en anledning kan vara att slippa känna att tiden går långsamt, kan en annan anledning vara att det fortfarande är ganska coolt att jobba häcken av sig. De som gör det får vanligtvis det åtråvärda erkännandet. "Vad duktig du är! Jobba inte ihjäl dig, ha ha! Dig kan man räkna med." Nah.
Den här gången är det stressforskaren Dan Hasson som sätter ner foten och säger att det är inte bra för hjärnan att jobba mer än 90-120 minuter i taget. Därefter behöver vi ta rast. Så lagom till vårvärmen tänker jag börja fika gillekakor, dricka varmt kaffe och prata skit med kollegorna kl 9.30, 12.00 och 14.30 varje dag.
