Djävulen bär inte Prada

Har just kommit hem från Litauen - landet där allt har en us- eller as-ändelse. Av en händelse slutade denna dag med ett besök på Svenska Handelskammaren och jag noterade Sverige på en affisch. Förutom ishotellet i Jukkasjärvi hade de med ett dignande smörgåsbord, en barnaskara som stod och sjöng i vita skrudar, röda band och ljus i hand i snöig vildmark, en svårt koncentrerad man i vit molekylrock samt en blåblekögd Nina Persson. Av texten förstod jag ingenting, bara raden längst ner där det stod Björnas Borgas. På ett ögonblick blev alla kalsonger som jag gett bort under årens lopp som gröna gamla loppätna trasor från ett överskottslager. Jag blir orolig. Sverige fosterland hängs ut på detta sätt tänker jag medan jag ser att Nina också har smilgropar och mittbena som jag.

Kultur är intressant. Ännu intressantare när man inte upplever sig själv som delaktig i den. Fick delta i en två dagar lång överlevnadscamp med rubriken Experiential Learning. Jag var en av tre utlänningar, resten litauer. Självklart extra utsatt. Hur ser du som svensk på vår kultur? Trampar direkt i klaveret och buntar ihop dem med ester och letter i ett svep. Jag skulle ju bara dit i tron att riva av några föreläsningar om soft skills. Trodde inte för mitt liv att jag skulle bli involverad. För så brukar det ju vara med utbildning. I bästa fall är man där med hjärnan men i magen och hjärtat pågår helt andra processer. Det är svårt att släppa dåtid och framtid och vara närvarande, men så plötsligt känns något som sveper med hela kroppen i reaktioner som man helst inte önskar att man hade. Vadå arg när de inte fattar vad jag menar? Hur förbannad får man bli? Får man säga att "Du är helt jävla dum i huvudet!" som inte gör som jag vill eller tänker som jag?

Jag blev faktiskt skitsur i ett rollspel där min grupp skulle agera broingenjörer och hjälpa den andra gruppen att bygga en bro i deras land. Mötet blev en chock för de ville bara dansa, sjunga och kramas. Jag ville bygga en bro. Nu! Hur svårt kan det vara?? De betedde sig som barn så strategin blev att härma och gulla och sjunga in instruktionerna. Inte förnedra, bara nästan för vad gör man när ingenting funkar? Så fort jag tog i saxen blev de helt galna och började skrika vilt.

Även om jag är utbildad för sånt här så reagerar kroppen med ilska. ”Jävla snorungar, skärp er!” skär igenom mig. Som vuxen har jag lärt mig impulskontroll och fortsätter gulla. Lite hårdare bara. Nu jävlar tänker jag, nu är det nog och tappar nästan helt kontrollen. Hitler-Babushka i mig tonas upp och jag plockar fram det rosa kräppappret. Och då vänder det. Vi sätter oss i ring och börjar riva mönster som bildar snöflingor. Mysigt. Att klippa i något var ju helt otänkbart så mitt behov av att göra det till något vackert fick också strykas. Det blev skitfult men de klappar händerna och tjuter av glädje. Faktiskt klarade vi av uppgiften som var på tid och den lilla pappersbron med de rosa snötufsarna kom på plats mellan två stolar. Gud, vad jag lärde mig den dagen men fortfarande undrar jag varför de så gärna gör reklam om Sverige med barnen i vita skrudar ute i skogen. Tror de att vi är helt jävla dumma i huvudet?