Jag tränar på SATS. En väntan på ett danspass påminner lite om en tunnelbanefärd utan Ipod. Ingen att hålla i handen i det minerade synfältet där blickar som möter varandra för länge, spränger komfortvallarna. Istället får man titta på ryggpartier, reklamplanscher och på andras skor. Man får även fylla på vattenflaskan, hämta papper och vända sig om ifall det var någon man kände som är på väg hitåt. Nähäpp, stretcha tårna, gäspa lite och eventuellt titta bakåt en gång till. Jahapp, en minut kvar och där anländer stjärnfuskarna som har sina bästa vänner längst fram. De kryssar vant förbi kön, skrattar och brister ut i stora hallå-hallå-kramar.Gäsp. Jag har väl också vänner. Någonstans på Facebook. Där kan vi skicka tokroliga får och mysiga kramar till varandra men nu står jag här och förtrampar lite. Vill in till min plats! Så kommer instruktören, hälsar alla välkomna och ler. Försöker ofta få till en dialog men vi ler bara tillbaka. Vi är ju där för att träna. Och vi känner inte varandra, har inte ens gjort namnleken ihop.
För några år sedan intervjuade en ung journalist mig i kön om varför jag gick på Oscar Nilssons danspass. Hon ville få mig till en stalker som gick dit varje onsdag för att tråna. Visst är Oscar snygg men jag tänder inte på honom. Han har ju Peter Jöback. Men jag hävdade ändå att den sexuella energi han utstrålar väcker en motivation, det är ju en grundläggande drivkraft, och bidrar säkert till överbokade pass hos många manliga dansinstruktörer. Därför har jag undrat varför man inte spinner vidare på det sexuella temat, ur ren vinstsynpunkt. Och nu är det här - PoleDance.
Från plojskoj ”Bli strippa för en timme! Dansa på stång, med sensuella rörelser, paljetter och högklackat.” till tvärkast med nystartade kurser med seriösa undertoner som hård träning, svett och tårar. Det lockar faktiskt lite att kunna utföra sådana där akrobatiska rörelser. Endast iförd shorts och bh för friktionens skull. Om kurs 1 blir full kan man börja lite lätt på Lemon Bar som har en sådan stång nere i källaren.
Annars tror jag på BodyHorse för SATS. Ta bort de där tråkiga cyklarna och sätt in vilda plasthästar istället. De ska rotera upp och ner och sparka bakut i allt snabbare takt, till dunkande musik och vadderade väggar. Och man måste vara två på varje häst iförd bomullschaps som andas och cowboyhatt med svettbandskant. Det skulle öppna upp för en helt ny kommunikation mellan medlemmarna tror jag.
